Med hjälp av EU-pengar byggde man därför för något år sedan en häckningsplattform för de krushuvade pelikanerna här vid Kerkirisjön i norra Grekland, och det dröjde inte länge förrän pelikanerna började häcka på plattformen. Det blev på en gång trångt om utrymmet. Till årets häckning har man därför byggt en plattform till, fast dubbelt så stor.
När det gäller de krushuvade pelikanerna är de småskaliga yrkesfiskarnas inställning en helt annan. De tycks ha ett närmast kärleksfullt förhållande till pelikanerna med deras jättelika näbbar med säcken på undersidan av näbben. Fiskarna slänger till dem alla fiskrester, men även en del av den ät- och säljbara fångsten, i alla fall de mindre fiskarna, slinker med när hungriga pelikaner flockas runt de små fiskebåtarna. Yrkesfiskarna bidrar genom sin matning onekligen till att öka överlevnadschanserna för den krushuvade pelikanen.
Fem dagars intensiv fotografering. Två timmar på morgonen och fyra-fem timmar på eftermiddagen, följt av bildredigering sju-åtta timmar varje kväll – och ändå har jag inte hunnit gå igenom mer än två tredjedelar av alla bilder. När man vill skjuta actionbilder vill man gärna ha mycket ljus, och de första två dagarna skiner solen hela dagarna. Vintertid kan det annars vara si och så med den varan, även i norra Grekland. De tre följande dagarna är molniga, men under en halvtimme sticker solen fram.
Sex-åtta minusgrader är inte vad man brukar förknippa med Grekland, och när vinden dessutom tar i känns kylan in på bara kroppen efter någon timmes plåtande. Jag har tagit på mig fyra rejäla lager både upptill och nertill med en rejäl dunjacka ytterst.
Men medan jag plåtar glömmer jag kylan, det finns inte tid att tänka på sådant när bilderna bara öser in. Det är först efteråt som man känner hur in i märgen kallt det blir när man sitter stilla eller ligger på marken ett par timmar i sträck i minusgrader och blåst.
En liten solskenshoistoria berättas för mig. Längs stranden möter vi en välklädd man; han brukar gå längs den lilla stadens långsträckta stränder annars också, varje dag, och han matar fåglarna. Han brukade göra så även förr, men han var då arbets- och hemlös. När borgmästaren fick reda på detta anställde han genast mannen, som fick en enkel bostad och lön mot att han tidigt varje morgon och sedan varje eftermiddag fortsatte att plikttroget utföra fågelmatningen.
Med vänlig hälsning Brutus
